Vad ska jag göra med Australien?

 Igår var jag på Examensenheten för att lämna in mina betyg från det Australiensiska universitetet för att få de tillgodoräknade i min svenska Personalvetarexamen. Jag greps av en märklig känsla då jag insåg att sist jag var där i samma lokaler intervjuades jag inför eventuella utbytesstudier. Jag var då en av flera kandidater som tävlade om att knipa en plats ute i världen. Eftersom jag inte hade funderat så mycket på vad jag ville så var jag också väldigt avslappnad och tog intervjun med ro. Vilket tillsammans med min sociala sida uppenbarligen resulterade i en plats i Australien. Gold Coast. Griffith University.

Jag såg Australien som en fantastisk möjlighet, ett tillfälle att bota min rastlöshet som jag drabbas av då och då efter längre perioder utan resande eller flaxande. Jag såg det som en investering för karriären och en extra tyngd i CV:t. Jag såg det som en möjlighet att äntligen få upptäcka detta fjärran land som jag bara drömt om. Och ett tillfälle att pressa mig själv lite, lämna trygghetszonen ett tag. Och att tvinga mig själv att leva under mer osäkra former, att inte veta vad som ska hända. Det var skrämmande för mig men något som en utbytestermin präglas mycket av. Vart ska jag bo? Hur fungerar universitetssystemet? Kommer jag få några vänner? Kommer jag passa in? Kommer jag vara en gammeltant jämfört med alla andra studenter? (Ja, typ haha) Kommer mitt liv vara fullt av spindlar och kan jag hantera den eventuella ångesten?

Vem hade kunnat ana vilken termin jag hade framför mig. Att sätta sig på ett flyg, säga hej till nära och kära och kasta sig in i ett nytt land, ny kultur, nytt klimat. Helt själv. Det var inte helt lätt. Men det mesta som är jobbigt i livet stärker en. Och ingenting är statiskt. Everything changes, som Buddha sa. Det kändes bättre och bättre men var såklart en utmaning. Utmaningar som att hitta rätt i denna nya kontext, både geografiskt och socialt. Att hitta min plats och att göra Australien på mitt sätt.

Och det är fantastiskt hur människan är anpassningsbar. Jag fann så småningom min plats, jag fann ett gäng likasinnade ”grannies” i min ålder men fick även vänner i den gyllene åldern; 21 och insåg att det går bra att umgås med den sorten också. Gold Coast var ganska litet och man hade snabbt bekantat sig med Surfers Paradise’s gator. Vissa blev rastlösa och suktade efter större städer. Men jag uppskattade den lilla orten och den ständigt närvarande semesterkänslan.  Att bo precis vid en kilometerlång sandstrand och kunna gå promenader där i shorts och linne varje morgon till exempel.

Vad som var så speciellt med Australien var, det som alla säger, mentaliteten. Människorna. Leenden. Artighet. Medmänsklighet. Överallt. Folk släpper fram en när man ska gå på bussen, ”you first darling”. Folk håller upp dörrar och säger snabbt förlåt och ger en ett leende om de råkar bumpa in i dig med kundkorgen i mataffären. Kassörskan frågar hur din dag har varit och pratar på om allt möjligt. Folk har inte bråttom. Man kan sällan avläsa nån stress i deras ögon. För allt ordnar sig i detta land, ”no worries”. När jag hade besök av två vänner från Sverige och vi var ett gäng som skulle gå på bio på kvällen (Drive faktiskt) så satt vi på bussen och bion skulle börja om en kvart, vilket var ungefär den tid det skulle ta att färdas dit. Mina svenska besökare blir uppenbart stressade och tittar på klockan och frågar mig om vi verkligen hinner. Jag finner mig själv sitta lugn som en filbunke, avslappnad och ba: ”no worries”. Det är luuugnt. Australien hade smugit sig in i mig och planterat lite ny mentalitet i mitt huvud, vilket var fantastiskt. För alla som känner mig vet ni att jag gillar att ha koll på läget och blir stressad av att vara sen eller ha planerat dåligt.

Och vad jag vill komma till med allt det här är nog svårigheten att återvända. Att lämna en plats med så mycket leenden, så mycket sol och ”no worries” för att åka hem till ett iskallt Sverige där folk bökar sig på spårvagnen innan man hinner gå av. Där knuffar och armbågar är mer regel än undantag i folkmassor och ett ursäkta sällan hörs. Där folk sköter sig själva och skiter i andra. Där folk inte hittar på saker tillsammans i veckorna. Utan sitter hemma på sina kammare och läser bloggar, twittrar, kollar teve eller spelar tv-spel. Umgås kanske medialt men inte socialt. I Australien umgås man mer. På riktigt. Och på ett mer kravlöst sätt. Säkert spelar det in att just utbytesstudenter tenderar att vara übersociala och alla sitter i samma båt, att inte känna någon. Därav mer sociala aktiviteter. Men ändå.

Jag har känt mig konstig på senaste. Australien känns mer och mer avlägset och jag har slussats in i min svenska vardag, som jag i och för sig uppskattar och trivs med. Men det blev ett så brutalt bryt mellan utbyteslivet och detta. Australien känns som en dröm, en parantes, en film. Som gick på snabbspolning. Så mycket nya intryck, människor och upplevelser. Och så kommer man hem och folk frågar hur det var i Australien och jag säger ”det var jättebra”. Jaha. Ja, det var det ju. Men jag kan inte berätta om Australien på ett rättvist sätt, jag kan inte förklara min utbytestermin och allt jag upplevde där och lärde mig och hur det halvåret förändrade mig.

Jag har funderat mycket på det här med klimatet, som också togs upp på Twitter häromdagen (ping Madelene). Hur mycket det påverkar mentaliteten. Och jag tror att klimatet betyder allt. Det klart att folk som får vakna upp till klarblå himmel och sol varje morgon klockan sju blir lite lyckligare. Och snällare. Och det här att man får möjlighet att leva ett aktivt liv utomhus på ett annat sätt, året runt (i alla fall i Queensland). Surfa, jogga, paddla kajak, you name it. Det påverkar också sinnesstämningen och livsinställningen. Mot att vakna till totalt mörker, pälsa på sig lager på lager och ändå frysa, träna inomhus och trampa maskiner på rad framför en tv-apparat. Och bråttas med människor som knör och är urladdade på energi i februaris rysskyla. Som lever lite som att det inte finns andra runtomkring. Som fäster blicken på en punkt långt bort i intet och sköter sig själva. När man drabbas lite av det här med att störa sig på FOLK, ni vet. Nu vet jag dock att det finns hopp, det finns såklart hjälpsamhet och en del närvarande medmänniskor även på våra gator. De som i korridoren innan träningspasset tar kontakt och börjar småprata om ditten och datten, de som ses som lite annorlunda. De som man iakttar och ler lite åt men fäller ner blicken så de inte säger något till MIG. Såna människor är typiska på andra sidan jorden, de påminner mig om Australien. Och jag ville verkligen ta med mig en bit av det där hit. Men så lätt man faller tillbaks till ”ååh orka prata med främlingar” och klagandet på vädret. I Australien pratar man inte om vädret. Alls. Det är ganska skönt. Undra hur mycket tid vi spenderar på att prata om vädret. Egentligen, varför håller vi på med det. Alla vet att det svenska vädret sällan är behagligt förutom några tursamma dag i juni, juli, augusti någon gång.

Jag vill inte klanka ner på Sverige och hylla Australien till skyarna. Min bild av Australien är också från en viss kontext ska understrykas; utbytesstudent under en termin på Guldkusten. Visserligen var jag i fler städer men ändå. Kanske inte så svårt att hitta brister med de förutsättningarna.

Jag känner att jag inte vill lämna Australien bakom mig, jag vill bära med mig så mycket därifrån. Men det bleknar lite och min Australiensiska hjärna förloras allt mer i de gamla uppkörda svenska kognitiva spåren. När man pratar om expats som återvänder säger man att det är viktigt att prata om sina minnen och erfarenheter med människor man delar dem med. Snart ska jag få göra det på en reunion i Stockholm. Det blir fint.

Jag fick bara känslan idag att - vad ska jag göra med Australien? Ska jag sörja eller vara glad eller planera en nästa resa dit? Ska jag berätta mera eller låta minnena ligga varma runt mitt hjärta. Jag vet inte. Bara att jag befinner mig lite i reverse culture shock. Jag har sett att gräset är grönare på något sätt. Och jag har även sett världen krympa. Vilket skapar funderingar kring om det verkligen är Sverige man ska bo i. Skapar tankar om att man borde ta del av hela världen, att uppleva mer, att inte låsa sig till ett land och en stad nödvändigtvis. Att man har alla möjligheter och att livet är kort. Att det finns så många olika sätt att se på tillvaron och att leva.

Det är ganska häftigt, vad som har hänt mellan den där intervjun förra året och mitt besök igår när jag kom dit med betygen i ett kuvert. Nu vill jag bara se till att det inte bara är mina fina betyg International HRM som jag tar med mig hem, utan också alla andra lärdomar från Australien. Och att dessa får finnas och leva och prägla mitt sinne. Trots kyligt klimat.