Igår var jag på Scandinavium och såg Ljust och Fräscht, Henrik Schyffert och Fredrik Lindströms show om svennarnas inredningshysteri.
Jakten på det perfekta boendet, hetsen efter det unika i hemmet som skickar ut rätt signaler, att hitta den perfekta tapeten, soffdesignen eller trägolvet. Vi vill vara unika. Och vi vill att våra hem ska berätta vilka vi är. Vi har flashiga kaffemaskiner och kitchen aids i köket. För att de är så himla praktiska eller för att det är status? Vi tror att vi kan skapa lycka genom att förverkliga våra drömmar om det perfekta boendet. Om vi bara hittar det perfekta huset med lantkänsla och takbjälkar och om vi bara får lite större, om vi bara hittar en soffa som är ”vi” och om vi bara hittar de perfekta inredningsdetaljerna – så kommer vi att bli lite lyckligare och våra relationer kommer att bli lite bättre. Ungefär så.
Lindström och Schyffert satte fingret på många aktuella fenomen och publiken skrattade och kände igen sig. Jag med. Särskilt det här med alla val. Kakelplattor, telefonabonnemang, elleverantör. Valfrihet och individualism är centralt i vårt samhälle och vi tvingas ständigt att välja rätt, att göra val som är smarta men också som symboliserar vilka vi är, som skickar ut rätt signaler. Schyffert beskrev hetsigt och roligt sin frustration över alla dessa val som ständigt måste göras och ställde sig framåtlutat med tom blick och sa att han ibland bara vill vara en ko. En helt oinspirerad ko i hagen som tuggar samma gräs om och om igen. Inga preferenser, inga inputs. Bara vara. Och jag kan verkligen känna igen mig i det där. Ibland i mataffären framför alla femtioelva ost- och yoghurtsorter är det lätt att bara nej jag orkar inte. Det har hänt att jag inte köper någonting på grund av beslutsångest. Eller när man ska välja mobiloperatör. Eller köpa nu telefon. Kan nån bara säga till mig vad jag ska göra! Kan det kännas som ibland.
De talade om inspiration, alla dessa inredningstidningar som skriver om inspiration. De hävdade att denna inspiration i mångt och mycket är synonymt med missnöje – för tittar man på alla vackra bilder i dessa tidningar, läser om hur en familj äntligen hittade sitt 1700-talshus, hur de gjort det till sitt egna, mixat det gamla med det nya. När man ser på bilder med lyckliga familjer i fantastiska hem. Känner vi oss då inspirerade? Eller känner vi missnöje? Det är frågan. Det är ju som mycket annat i detta konsumtionssamhälle. Mode och mat kan ju fungera likadant. Reportagen kan väcka oro, osäkerhet och missnöje och vi ställer oss frågan varför vi själv inte har det sådär fint hemma och varför vi inte sitter och myser och skrattar sådär i soffan hela familjen om kvällarna - som människorna på bilden gör. Vi skapar oss bilder av verkligheten som inte har någonting med verkligheten att göra.
Schyffert och Lindström betade underhållande av alla dessa aspekter av inredningshysterin, av människors strävan efter lycka, som jag tolkar det. De hävdade också att ”den nöjda människan” (som alltså INTE konsumerar inredningsporr och hela tiden jagar nya färger, detaljer och kvadratmeter) är ett hot mot välfärdssamhället. Vad skulle hända om alla plötsligt nöjde sig? Ingen ville byta ut möbler eller brydde sig om trender. Ja, Kamprad skulle då inte bli glad. Och vad skulle hända om vi började titta inåt istället när detta missnöje dyker upp, kan jag tänka. Vad bottnar missnöjet i egentligen? Behovet av att ständigt förbättra, modernisera våra hem. De snackade om att vi faktiskt är fullt medvetna om att en större lägenhet, en personligare soffa och ett unikt golv inte automatiskt räddar relationen eller leder till att vi blir så blir så mysiga och glada som människor i tidningarna. Vi vet detta men ändå struntar vi i det, förnuftet. Vi vill tro att drömboendet korrelerar med lycka. Vi drivs så ofta av våra känslor, tänker jag.
Det snackades också om att vi aldrig blir klara. Boendet är ett ständigt projekt. Jag tänker, är det för att slippa köra projektet "mig själv och mina problem". Att titta inåt istället för utåt. Det är ju lätt att se den aspekten men inte så lätt att mota bort allt vad inredningstips och drömboende heter när vi lever mitt i detta konsumtionsparadigm där status och självförverkligande mer och mer blir kopplat till våra hem. Och materiella ting i allmänhet. Det klart att man rycks med. Normen tar över. Jag kan gå till mig själv, jag beställde en iPhone 4S häromdagen. Den lyckan jag kände efteråt var helt overklig. Det var som ett behov inom mig bara mättades och en lugn behaglig känsla infann sig. Vår relation till materiella ting och statussymboler är påtagligt i denna tidsålder (och allt detta bör ses i en västkontext; Sverige). Och jag tycker verkligen herrarna lyckades fånga detta på ett underhållande sätt.
En show med mycket vaksamma reflektioner, hög igenkänningsfaktor och mycket självdistans. Och även fast jag gick därifrån med en nöjd känsla så väcktes också ett litet vemod. Det är ett viktigt ämne och jag tror att vi alla i Skandinavium fick oss en och annan tankeställare. Saker som egentligen inte är nya, vi vet om att vi lever i en hetsig inredningsera, att vi ständigt suktar efter nya trender, att vi låter oss inspireras och någonstans kopplar ihop ett snyggare, bättre, större, finare hem med lycka. Men det är alltid lite jobbigt att se på sig själv utifrån. Att inse att vi är en del i detta. Och jag tänker också ur ett större perspektiv, att det såklart är relaterat till miljöproblem, att trender kommer och går blixtsnabbt, att status ligger i de rätta detaljerna och att vi inte vill vara som alla andra.
De betonade dock att det klart man vill ha fint hemma och att köpa en ny lampa och soffa är ju helt normalt. Och det håller jag med om. Inredning handlar ju om kreativitet. Men det finns alltid olika grader av det och det som är intressant är väl egentligen vad vi tror att det kommer förändra i våra liv. Ändrar vi för att vi njuter av att sitta i vår nya soffa som är så bekväm, att mönstret på de nya designgardinerna verkligen är vackert? Köper vi kitchen aid för att det kommer underlätta vårt köksarbete?
Snackade efteråt om vändningen – kommer det en motreaktion snart? Det finns väl redan vissa tendenser, anser jag. Att bo miljövänligt, att återvinna och göra om gamla möbler, att minska belastningen på naturen. Kommer det en tid när vi inte värdesätter det unika? När jakten på det specialdesignade, svårtillgängliga mattas av? Och en sociala biten. När ska vi stänga av våra laptops och ha fredagskvällar som inte inkluderar att sitta med varsin dator i knät och skicka roliga klipp till varandra? När ska vi koppla ner och koppla av? När ska vi prata med varandra på riktigt? Bara det här med enkelheten. Att umgås. Att prata. Att göra aktiviteter som inte handlar om konsumtion. Back to the nature? Ja, inte vet jag. Men Schyffert och Lindström ringade skickligt in den svenska kulturen och hur vi människor tänker och beter oss, vilket alltid är underhållande.
Och jag undrar hur många som gick hem och plockade ner sina CARPE DIEM bokstäver från väggen efteråt (OBS för en djupare förståelse av detta - se föreställningen).
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.jpg)
.jpg)
.JPG)
