Twitter är fantastiskt tycker jag. Bra för nätverkande, diskussioner. Dela med sig av reflektioner och roliga iakttagelser. Jobbsökande. Ett snabbt, roligt och inte minst effektivt medium. Twitter kan vara kraftfullt för att sprida idéer och för att påverka agendan i medierna. Tänker ni på hur ofta tv och radio diskuterar vissa ämnen för att de dominerar Twitter? Och att många plockar in Twitter som en kanal för kommentarer, vilken ofta får stort utrymme i exempelvis tv-debatter. Jag tänker att cirkus
300 000 twittrare i Sverige är en ganska liten skara att respresentera vad som är hett, intressant och uppseendeväckande. Nåväl. Ja, detta kan diskuteras längre, värt att tänka på i alla fall. Och kanske en anledning till att just ge sig in i den så kallade ankdammen för att vara med och påverka.
Det jag egentligen tänkte skriva om är kommunikation, den som sker i den verkliga världen mellan människor. Att sociala medier har bidragit till större kontaktnät och att vi i större utsträckning interagerar med vilt främmande människor på nätet är ett faktum. Och vad pratar vi om på twitter? Inte alltför sällan - andra människor. Folk. Detta avskyvärda folk. Som tuggar tuggummi lite för högt och stör oss på tåget. Som lyssnar på alldeles för hög musik i sina lurar så hela vagnen hör. Föräldrar som ryter för högt på sina barn. Människor som beter sig störigt eller konstigt eller pinsamt. Och vi knapprar in vår irritation på twitter för att på nåt sätt få gehör för att folk är jobbiga. Och det kan ju vara skönt, att dela med sig, att twittra av sig. Men jag tänker att det här steget att faktiskt gå fram till folk och säga till dem att sänka volymen en smula. Har en tröskeln blivit högre? Jag upplever detta i samhället när det gäller medmänskliga gärningar, som jag
tidigare skrivit om på bloggen. Att vi blundar när föräldern med barnvagn ska gå av och behöver hjälp. När tjejer trakasseras av lite för berusade medelåldersmän på spårvagnen (ja, många referenser till spårvagnen men det är ju där man ser mycket av mänskligt beteende och hur vi förhåller oss till främlingar). Vi vill inte vara en del av kollektivet. Eller? Vad har vi för ansvar egentligen?
Jag har kommit på mig själv att ställa mig utanför ansvaret ett par tillfällen den senaste månaden och i efterhand förstått att jag borde ringt polisen. Efter ha sett tre unga killar klättra under en bro i Stockholm för att hoppa i vattnet. De var äventyrslystna småkillar som tänjde lite på gränserna. Hade hittat ett lite coolare badställe än Långholmsbadet. Men det slog mig aldrig att jag skulle kunna ha ett ansvar att ringa polisen (jag instagrammade!) för självklart är det inte okej att klättra under en hög bro, det är livsfarligt. Poliser kom senare till platsen, kanske nån annan hade ringt. Jag såg, även i Stockholm, två uteliggare som satt och vaggade och såg helt avdäckade ut. Mitt i stan. Folk passerade. Alla passerade. Skulle jag ringt 112 eller polisen? Ja, kanske. Senare såg jag två personer som gick fram och kollade hur de mådde. Det är då man kommer på det. Ansvaret.
Jag tänker i alla fall att sociala medier för oss samman, länkar oss till fler individer och det förefaller helt naturligt att diskutera saker med folk vi inte känner närmare än ett twitteralias. Men att vi blivit lite fegare där ute i verkligheten. Vi twittrar om det istället för att prata om det på riktigt. Känner ni igen detta? Det här är ingen kritik mot twitter, vill bara slå ett slag för att närma oss varandra IRL också - på klubben, på vagnen, i vardagen. Jag är också en av dem som twittrar om konstiga mänskliga beteenden, som irriterar mig på högljudda tuggummituggare. Och äckliga lukter (det värsta). Och det är en del av twitter. Men man ska nog passa sig när den första reaktionen av att se något farligt, irriterande, läskigt - är att sprida i sociala medier. Kanske behövs du i verkligheten just då.
