Häromdagen skådade jag något på en gruppträningsklass som fick mig att känna typ nu räcker det! Jag åker tillbaks till Australien. Det ska bli Bodypump. Alla i salen är redo, utrustade med stänger, brädor och allt som hör till. Men en stackars tjej som kommer in sent står längst fram och försöker få ordning på sin bräda men förstår uppenbarligen inte tekniken för hur man ändrar höjden på den. Samtliga FEMTIO (fullsatt pass) deltagare står och tittar på den stressade tjejen. UTAN att göra något. Det går någon halv minut. Ledaren håller på att fiffla med stereon och ser inte den förvirrade tjejen. Och det intressanta är också att tjejen inte förväntar sig någon hjälp för hon vänder inte ens upp huvudet för att söka någons blick utan stirrar på alla delar hon har framför sig och försöker hetsigt få det att funka. Det blev ett sånt tydligt unket kvitto på SKÖT DIG SJÄLV OCH SKIT I ANDRA.
Vi är på gruppträning. Vi tränar tillsammans. Vi står för fasen med ansiktet upp i nån annans röv när vi svettas och gör benböj. Men vi agerar som att vi är ensamma. Vi kan le lite åt ledaren när hon skämtar. Men vi blir skräckslagna av att behöva interagera med andra deltagare. Det räcker med att ha deras arslen i fejjan??! Jag undrar: vad är problemet? Är det här den svenska mentaliteten? Har det blivit mer individualistiskt? Och ni undrar kanske varför inte JAG hjälpte till. Jag stod en bit bort. Och förväntade mig såklart att hon som stod typ 15 cm ifrån henne hade agerat. Vilket inte skedde. Och kanske jag skulle sprungit fram direkt och inte räknat med mina iskalla medmotionärer. För vad kan man förvänta sig egentligen? Snälla, kan vi inte bara lossa lite på individualismens stela rustning och släppa in andra ibland? Att våga hjälpa varandra. Att ta lite ansvar. Att vara medmänniskor. Vi ser hela tiden när folk har problem, är för fulla, gör fel, inte förstår. Står framför Västtrafiks biljettautomat som stora frågetecken och undrar vilka av alla symboler de ska trycka på. Varför är klivet så stort till att gå fram och hjälpa till lite?
Pratat med vänner om detta fenomen och att det verkar synas allt mer i samhället. Bara det här med att människor har börjat gå på vagnen/bussen innan passagerare får chans att gå av. Med risk för att lite gammal och gnällig – men så var det inte förr! Min mor har berättat att förr (80-90-talet typ) när man var och storhandlade på typ Willys (kanske B&W?) så hjälptes man åt. Kunden bakom dig i kön hjälpte dig att lassa upp dina varor på bandet medan du kunde packa. Alltså, vilken genial idé! Men idag, skulle någon komma på tanken?
Jag vet inte om jag är präglad av att vuxit upp på en innergård i Majorna där alla tog hand om alla, där man köpte tuttifrutti storpack från glassbilen och bjöd hela gården på. Där det var så självklart att se om mer än sitt eget hus. Men jag blir ständigt förvånad över hur vi tycks ta ett större avstånd från varandra i samhället. På vagnen. Och på gymmet.
Om man tänker på hur det känns när en främling hjälper en. När någon håller upp en dörr. Eller visar en hur man sätter ihop stepbrädan. Det skapar glädje. Det kan till och med göra någons dag. Vad känner ni? Har det alltid varit såhär? Är jag fortfarande för präglad av Australien?
Och vad gör ni för att bli en bättre medmänniska?
No comments:
Post a Comment