Give me a break!

Lämnar Bergström ett tag.
Tar en Ipren.
Och går på salsalektion.
Ladies styling står på schemat.

(lånad från miami dance studio)

Sköt dig själv och skit i andra?

Häromdagen skådade jag något på en gruppträningsklass som fick mig att känna typ nu räcker det! Jag åker tillbaks till Australien. Det ska bli Bodypump. Alla i salen är redo, utrustade med stänger, brädor och allt som hör till. Men en stackars tjej som kommer in sent står längst fram och försöker få ordning på sin bräda men förstår uppenbarligen inte tekniken för hur man ändrar höjden på den. Samtliga FEMTIO (fullsatt pass) deltagare står och tittar på den stressade tjejen. UTAN att göra något. Det går någon halv minut. Ledaren håller på att fiffla med stereon och ser inte den förvirrade tjejen. Och det intressanta är också att tjejen inte förväntar sig någon hjälp för hon vänder inte ens upp huvudet för att söka någons blick utan stirrar på alla delar hon har framför sig och försöker hetsigt få det att funka. Det blev ett sånt tydligt unket kvitto på SKÖT DIG SJÄLV OCH SKIT I ANDRA. 

Vi är på gruppträning. Vi tränar tillsammans. Vi står för fasen med ansiktet upp i nån annans röv när vi svettas och gör benböj. Men vi agerar som att vi är ensamma. Vi kan le lite åt ledaren när hon skämtar. Men vi blir skräckslagna av att behöva interagera med andra deltagare. Det räcker med att ha deras arslen i fejjan??! Jag undrar: vad är problemet? Är det här den svenska mentaliteten? Har det blivit mer individualistiskt? Och ni undrar kanske varför inte JAG hjälpte till. Jag stod en bit bort. Och förväntade mig såklart att hon som stod typ 15 cm ifrån henne hade agerat. Vilket inte skedde. Och kanske jag skulle sprungit fram direkt och inte räknat med mina iskalla medmotionärer. För vad kan man förvänta sig egentligen? Snälla, kan vi inte bara lossa lite på individualismens stela rustning och släppa in andra ibland? Att våga hjälpa varandra. Att ta lite ansvar. Att vara medmänniskor. Vi ser hela tiden när folk har problem, är för fulla, gör fel, inte förstår. Står framför Västtrafiks biljettautomat som stora frågetecken och undrar vilka av alla symboler de ska trycka på. Varför är klivet så stort till att gå fram och hjälpa till lite?

Pratat med vänner om detta fenomen och att det verkar synas allt mer i samhället. Bara det här med att människor har börjat gå på vagnen/bussen innan passagerare får chans att gå av. Med risk för att lite gammal och gnällig – men så var det inte förr! Min mor har berättat att förr (80-90-talet typ) när man var och storhandlade på typ Willys (kanske B&W?) så hjälptes man åt. Kunden bakom dig i kön hjälpte dig att lassa upp dina varor på bandet medan du kunde packa. Alltså, vilken genial idé! Men idag, skulle någon komma på tanken?

Jag vet inte om jag är präglad av att vuxit upp på en innergård i Majorna där alla tog hand om alla, där man köpte tuttifrutti storpack från glassbilen och bjöd hela gården på. Där det var så självklart att se om mer än sitt eget hus. Men jag blir ständigt förvånad över hur vi tycks ta ett större avstånd från varandra i samhället. På vagnen. Och på gymmet.

Om man tänker på hur det känns när en främling hjälper en. När någon håller upp en dörr. Eller visar en hur man sätter ihop stepbrädan. Det skapar glädje. Det kan till och med göra någons dag. Vad känner ni? Har det alltid varit såhär? Är jag fortfarande för präglad av Australien?

Och vad gör ni för att bli en bättre medmänniska?

"Sooner or later we must try...living"

Lycka är att ta på sig vindjacka och mössa, ge sig ut och exponeras för solens strålar i närmare en timme. Det var längesen. Kanske 13 december senast, då på en annan plats av Jorden. Det blev lite vår idag. Och jag tillät mig själv en paus för att fånga D-vitamin. Och friska havsvindar. Lycka är att promenera snabbt i en soldränkt allé i Långedrag när den här låten fyller mina öron och mitt hjärta. Då kan jag förstå det här med nuet. I såna stunder när tiden stannar och en känsla av ren lycka infinner sig. När det är lätt att andas. När ett litet trivialt vardagsögonblick fyller hjärtat med värme.

Lycka är också att få trycka ner fötterna i salsaskorna och lära sig nya kubanska turer. Tonight is the night, äntligen ny kurs. Laddar med den här. 

Det fanns tydligen en tid då jag var brun...

I'm gonna run to you

Frihet kan vara att avboka step och yoga för att satsa på en springtur på bandet istället.
Vilken lättnad det kan vara att inte vara bunden till koreografier, brädor och ledares "peppande" ord.
Men det här med att springa på ett band.
Egentligen.
Hur sjukt är det inte?
Jag zoomar alltid ut.
Ser på mig själv från rymden och ser hur patetiskt det ser ut.
Och tänker på hur onaturligt det är.
Men vad gör man inte i ett land med mörker och regn.
Det enda som motiverar mig till sådana meningslösa monotona träningsformer är att jag kan bestämma själv.
Och MUSIK.
Och mål.
Dagens är 5 km.
Jag vet inte om det är möjligt.
Men det känns som att känslan efteråt kommer att vara tillfredsställande.
Wish me luck.

Jag lyssnar på

Såg Amanda Mair sjunga i Nyhetsmorgon häromdagen.

Ny ung begåvning. 

Fastnade för denna låt. 

Gillar när melankoliska texter möter glada melodier.

Sen hade jag tänkt skriva något om hur vacker hon är.

Men hejdade mig.

För att det alltid ska läggas till som en extra recension på kvinnliga artister, programledare, you name it. 

"Hon är inte bara begåvad, utan snygg också." 

Som att ytan alltid står där, redo att bedömas.

Objektifieringen. 

Ja, det är sånt som jag går runt och tänker på.

Men nu är det sagt. 

Give me Gossip

Vädret tryckte ner mig extra hårt i vinterkängorna idag och jag gav upp.
La ner planer på träning.
Gjorde sallad till middag.
Och bäddade ner mig med Gossip Girl ett par timmar.
Och jag som trodde Chuck hade dött!
Det hade han inte.
Men SÅ irriterande att de som är menade för varann aldrig kan fatta det.
Aldrig kan få varann.
Det är väl därför vi fortsätter titta.
För att våra hjärtan krampar lite efter varje avsnitt och vi vill veta att det kommer bli bra.
Att kärleken kommer segra.

I alla fall.
En slapp eftermiddag.
Och kväll.
Den första salsalektionen som skulle äga rum idag blev inställd i sista sekund.

Jaha.
Och på senaste har en iPhone börjat dyka upp i mitt huvud.
Och på min lista av prylar jag anser mig behöva.
Jag rationaliserar.
Och drömmer om roliga appar.
En BRA kamera.
Och massa färgsprakande flashiga smoothiebilder till bloggen.
Aja.
Fundera lite mera.

Återkommer med mer energi en annan dag.
Typ när det blir vår!

Vad ska jag göra med Australien?

 Igår var jag på Examensenheten för att lämna in mina betyg från det Australiensiska universitetet för att få de tillgodoräknade i min svenska Personalvetarexamen. Jag greps av en märklig känsla då jag insåg att sist jag var där i samma lokaler intervjuades jag inför eventuella utbytesstudier. Jag var då en av flera kandidater som tävlade om att knipa en plats ute i världen. Eftersom jag inte hade funderat så mycket på vad jag ville så var jag också väldigt avslappnad och tog intervjun med ro. Vilket tillsammans med min sociala sida uppenbarligen resulterade i en plats i Australien. Gold Coast. Griffith University.

Jag såg Australien som en fantastisk möjlighet, ett tillfälle att bota min rastlöshet som jag drabbas av då och då efter längre perioder utan resande eller flaxande. Jag såg det som en investering för karriären och en extra tyngd i CV:t. Jag såg det som en möjlighet att äntligen få upptäcka detta fjärran land som jag bara drömt om. Och ett tillfälle att pressa mig själv lite, lämna trygghetszonen ett tag. Och att tvinga mig själv att leva under mer osäkra former, att inte veta vad som ska hända. Det var skrämmande för mig men något som en utbytestermin präglas mycket av. Vart ska jag bo? Hur fungerar universitetssystemet? Kommer jag få några vänner? Kommer jag passa in? Kommer jag vara en gammeltant jämfört med alla andra studenter? (Ja, typ haha) Kommer mitt liv vara fullt av spindlar och kan jag hantera den eventuella ångesten?

Vem hade kunnat ana vilken termin jag hade framför mig. Att sätta sig på ett flyg, säga hej till nära och kära och kasta sig in i ett nytt land, ny kultur, nytt klimat. Helt själv. Det var inte helt lätt. Men det mesta som är jobbigt i livet stärker en. Och ingenting är statiskt. Everything changes, som Buddha sa. Det kändes bättre och bättre men var såklart en utmaning. Utmaningar som att hitta rätt i denna nya kontext, både geografiskt och socialt. Att hitta min plats och att göra Australien på mitt sätt.

Och det är fantastiskt hur människan är anpassningsbar. Jag fann så småningom min plats, jag fann ett gäng likasinnade ”grannies” i min ålder men fick även vänner i den gyllene åldern; 21 och insåg att det går bra att umgås med den sorten också. Gold Coast var ganska litet och man hade snabbt bekantat sig med Surfers Paradise’s gator. Vissa blev rastlösa och suktade efter större städer. Men jag uppskattade den lilla orten och den ständigt närvarande semesterkänslan.  Att bo precis vid en kilometerlång sandstrand och kunna gå promenader där i shorts och linne varje morgon till exempel.

Vad som var så speciellt med Australien var, det som alla säger, mentaliteten. Människorna. Leenden. Artighet. Medmänsklighet. Överallt. Folk släpper fram en när man ska gå på bussen, ”you first darling”. Folk håller upp dörrar och säger snabbt förlåt och ger en ett leende om de råkar bumpa in i dig med kundkorgen i mataffären. Kassörskan frågar hur din dag har varit och pratar på om allt möjligt. Folk har inte bråttom. Man kan sällan avläsa nån stress i deras ögon. För allt ordnar sig i detta land, ”no worries”. När jag hade besök av två vänner från Sverige och vi var ett gäng som skulle gå på bio på kvällen (Drive faktiskt) så satt vi på bussen och bion skulle börja om en kvart, vilket var ungefär den tid det skulle ta att färdas dit. Mina svenska besökare blir uppenbart stressade och tittar på klockan och frågar mig om vi verkligen hinner. Jag finner mig själv sitta lugn som en filbunke, avslappnad och ba: ”no worries”. Det är luuugnt. Australien hade smugit sig in i mig och planterat lite ny mentalitet i mitt huvud, vilket var fantastiskt. För alla som känner mig vet ni att jag gillar att ha koll på läget och blir stressad av att vara sen eller ha planerat dåligt.

Och vad jag vill komma till med allt det här är nog svårigheten att återvända. Att lämna en plats med så mycket leenden, så mycket sol och ”no worries” för att åka hem till ett iskallt Sverige där folk bökar sig på spårvagnen innan man hinner gå av. Där knuffar och armbågar är mer regel än undantag i folkmassor och ett ursäkta sällan hörs. Där folk sköter sig själva och skiter i andra. Där folk inte hittar på saker tillsammans i veckorna. Utan sitter hemma på sina kammare och läser bloggar, twittrar, kollar teve eller spelar tv-spel. Umgås kanske medialt men inte socialt. I Australien umgås man mer. På riktigt. Och på ett mer kravlöst sätt. Säkert spelar det in att just utbytesstudenter tenderar att vara übersociala och alla sitter i samma båt, att inte känna någon. Därav mer sociala aktiviteter. Men ändå.

Jag har känt mig konstig på senaste. Australien känns mer och mer avlägset och jag har slussats in i min svenska vardag, som jag i och för sig uppskattar och trivs med. Men det blev ett så brutalt bryt mellan utbyteslivet och detta. Australien känns som en dröm, en parantes, en film. Som gick på snabbspolning. Så mycket nya intryck, människor och upplevelser. Och så kommer man hem och folk frågar hur det var i Australien och jag säger ”det var jättebra”. Jaha. Ja, det var det ju. Men jag kan inte berätta om Australien på ett rättvist sätt, jag kan inte förklara min utbytestermin och allt jag upplevde där och lärde mig och hur det halvåret förändrade mig.

Jag har funderat mycket på det här med klimatet, som också togs upp på Twitter häromdagen (ping Madelene). Hur mycket det påverkar mentaliteten. Och jag tror att klimatet betyder allt. Det klart att folk som får vakna upp till klarblå himmel och sol varje morgon klockan sju blir lite lyckligare. Och snällare. Och det här att man får möjlighet att leva ett aktivt liv utomhus på ett annat sätt, året runt (i alla fall i Queensland). Surfa, jogga, paddla kajak, you name it. Det påverkar också sinnesstämningen och livsinställningen. Mot att vakna till totalt mörker, pälsa på sig lager på lager och ändå frysa, träna inomhus och trampa maskiner på rad framför en tv-apparat. Och bråttas med människor som knör och är urladdade på energi i februaris rysskyla. Som lever lite som att det inte finns andra runtomkring. Som fäster blicken på en punkt långt bort i intet och sköter sig själva. När man drabbas lite av det här med att störa sig på FOLK, ni vet. Nu vet jag dock att det finns hopp, det finns såklart hjälpsamhet och en del närvarande medmänniskor även på våra gator. De som i korridoren innan träningspasset tar kontakt och börjar småprata om ditten och datten, de som ses som lite annorlunda. De som man iakttar och ler lite åt men fäller ner blicken så de inte säger något till MIG. Såna människor är typiska på andra sidan jorden, de påminner mig om Australien. Och jag ville verkligen ta med mig en bit av det där hit. Men så lätt man faller tillbaks till ”ååh orka prata med främlingar” och klagandet på vädret. I Australien pratar man inte om vädret. Alls. Det är ganska skönt. Undra hur mycket tid vi spenderar på att prata om vädret. Egentligen, varför håller vi på med det. Alla vet att det svenska vädret sällan är behagligt förutom några tursamma dag i juni, juli, augusti någon gång.

Jag vill inte klanka ner på Sverige och hylla Australien till skyarna. Min bild av Australien är också från en viss kontext ska understrykas; utbytesstudent under en termin på Guldkusten. Visserligen var jag i fler städer men ändå. Kanske inte så svårt att hitta brister med de förutsättningarna.

Jag känner att jag inte vill lämna Australien bakom mig, jag vill bära med mig så mycket därifrån. Men det bleknar lite och min Australiensiska hjärna förloras allt mer i de gamla uppkörda svenska kognitiva spåren. När man pratar om expats som återvänder säger man att det är viktigt att prata om sina minnen och erfarenheter med människor man delar dem med. Snart ska jag få göra det på en reunion i Stockholm. Det blir fint.

Jag fick bara känslan idag att - vad ska jag göra med Australien? Ska jag sörja eller vara glad eller planera en nästa resa dit? Ska jag berätta mera eller låta minnena ligga varma runt mitt hjärta. Jag vet inte. Bara att jag befinner mig lite i reverse culture shock. Jag har sett att gräset är grönare på något sätt. Och jag har även sett världen krympa. Vilket skapar funderingar kring om det verkligen är Sverige man ska bo i. Skapar tankar om att man borde ta del av hela världen, att uppleva mer, att inte låsa sig till ett land och en stad nödvändigtvis. Att man har alla möjligheter och att livet är kort. Att det finns så många olika sätt att se på tillvaron och att leva.

Det är ganska häftigt, vad som har hänt mellan den där intervjun förra året och mitt besök igår när jag kom dit med betygen i ett kuvert. Nu vill jag bara se till att det inte bara är mina fina betyg International HRM som jag tar med mig hem, utan också alla andra lärdomar från Australien. Och att dessa får finnas och leva och prägla mitt sinne. Trots kyligt klimat.

Önska

Hej.
Jag önskar mig en kamera i Alla hjärtans dag-present.
Hej då.

V-a-r-d-a-g

Jag är en sån som tycker det är rätt kul att storhandla. Åka till Willys och slänga ner massa goda och billiga matvaror och känna att man nästan TJÄNAR pengar för att det är så BILLIGT. Härlig känsla. Mindre glamoröst är att behöva slänga i sig middag i form av falafelwrap i förbutiken innan för att hungerhumöret kryper sig på och att handla på sockerfall vet vi ju hur det går. Man sitter där och äter en falafel för halva priset vid Willysingången. Haha. Och hoppas att ingen man känner ska komma förbi. 

- Jämförpriser! Anna du måste kolla jämförpriser!

En reklamationstripp till Media Markt gav oss också möjligheten att spana in denna vackra skapelse. Inget man får för kaffepengar precis.

The Royal Anderson och Jag

Pratade nyss i telefon med min bror i Stockholm för att planera en visit i mars. Han berättade att han precis lagt upp bandets musikvideo på YOUTUBE. Kolla in, helt färsk. I like it! Speciellt alla vackra träd. Bandets hemsida finns här. De ska spela på Henriksberg 13 mars.

Annars har jag anlänt hem till ett dammigt hem. Efter tenta kommer städning kan man säga. Det var en deppig klass som samlades på Espressobar för "efter tenta-kaffe" idag, den där lättnaden som brukar infinna sig saknades hos många. En salsatenta som var mer utformad som en hemtenta. Otydliga frågor. Och krav på mycket text, analys och hänvisningar till litteraturen. Det här med universitetet. Det finns så mycket att säga om den organisationen. Vi tar det en annan gång.

Jag går runt och längtar efter arbetslivet. Samtidigt som jag njuter av min sista termin som flexibel och fri student. Att kunna strosa Vasagatan ner klockan 12 en vardag. Vara fri ett tag. Köpa sig en termosmugg. Gå och handla mat när inte alla andra handlar. Gå på det tidiga träningspasset. Men som sagt, arbetslivet hägrar där i horisonten och jag är så lycklig att jag hittat rätt, att jag valt rätt utbildning och att HR känns roligt. Tackar mig själv för att jag tog de där åren och reste, jobbade, flaxade runt. De åren har format mig och mina erfarenheter har lett mig fram till denna utbildning och detta yrkesområde som känns JAG. Och det vore sorgligt att kasta sig ut på arbetsmarknaden utan den motivationen. Nu kör vi!

Livet utan kamera

Alltså.
Livet utan kamera känns trist.
Jag vill ju fota min färgglada smoothies.
Solnedgångarna över hamninloppet.
Rysskylan.
Men vad gör man när ens lilla trogna Ixus har gått sönder.
Och man inte är sådär jätterik.
Tips på nån BRA budgetkamera?
Vill ju helst ha en RIKTIG.
Ingen kompakt.
Eller lite kompakt.
Men ja, ni förstår.
Eller ska man helt enkelt investera i en såndär iPhone?
Då har man ju flashig telefon och bra kamera i ett.
Och status.

Tankar om döden. Och livet.

Jag har också åkt taxi i Phuket.

För några veckor sedan.

Åkte moppe.

Taxi.

Och tuk-tuk.

Fyra unga svenskar dog där idag i en bilolycka.

Att livet kan sluta så tvärt.

Och så tidigt.

Ena stunden har man allt.

Och livet framför sig som det heter.

Semester.

Förväntningar, kärlek.

Thailandsvärme.

Och nästa sekund rycks livet ifrån dem.

Det är när sånt här händer som man stannar upp.

Och förbannar sig själv för att man inte tar tillvara på livet mer.

På dagarna.

Att man inte ger sig själv mer kärlek.

Och njuter av det man har.

Vi lever med döden så långt bort.

Vi är så säkra på att den alltid är långt bort.

I vår kultur.

Och vi pratar inte om döden.

Men egentligen är vi så sårbara.

Livet är inget vi kan ta för givet.

Livet är inget vi kan planera strategiskt.

Livet är något att vara glad över så länge vi har det.

Att göra det bästa av tiden vi har.

Att behandla andra med kärlek och respekt.

Att glädjas åt de små sakerna.

Varje dag är en bubbla.

En rund svajande såpbubbla, utan början och utan slut.

Som bör fyllas med lite av varje.

Men framför allt saker som vi mår bra av.

Livet är ingen linje.

Vi kan planera och skriva upp viktiga saker i almanackan.

Men det är bubblan som räknas.

Och man vet du aldrig när den spricker.