Tankar om döden. Och livet.

Jag har också åkt taxi i Phuket.

För några veckor sedan.

Åkte moppe.

Taxi.

Och tuk-tuk.

Fyra unga svenskar dog där idag i en bilolycka.

Att livet kan sluta så tvärt.

Och så tidigt.

Ena stunden har man allt.

Och livet framför sig som det heter.

Semester.

Förväntningar, kärlek.

Thailandsvärme.

Och nästa sekund rycks livet ifrån dem.

Det är när sånt här händer som man stannar upp.

Och förbannar sig själv för att man inte tar tillvara på livet mer.

På dagarna.

Att man inte ger sig själv mer kärlek.

Och njuter av det man har.

Vi lever med döden så långt bort.

Vi är så säkra på att den alltid är långt bort.

I vår kultur.

Och vi pratar inte om döden.

Men egentligen är vi så sårbara.

Livet är inget vi kan ta för givet.

Livet är inget vi kan planera strategiskt.

Livet är något att vara glad över så länge vi har det.

Att göra det bästa av tiden vi har.

Att behandla andra med kärlek och respekt.

Att glädjas åt de små sakerna.

Varje dag är en bubbla.

En rund svajande såpbubbla, utan början och utan slut.

Som bör fyllas med lite av varje.

Men framför allt saker som vi mår bra av.

Livet är ingen linje.

Vi kan planera och skriva upp viktiga saker i almanackan.

Men det är bubblan som räknas.

Och man vet du aldrig när den spricker.