#hairriot

En bibliotekarie visar hårig armhåla i tv och skapar en våldsam hårdebatt i sociala medier. Genusmani och Clara har skrivit bra om detta. Och jag tänker också bidra med ett litet inlägg.

För det första. Det här med tyckandet, som jag skrivit om innan. Så fort det kommer till kvinnans kropp och dess former och utseende så tycks det vara självklart att man ska och få "tycka" något om den. Programledare, artister, bloggare. Jag har en bild av att det ofta råder några sekunder av kritisk bedömning av det yttre innan man ser till vad personerna egentligen säger. Innan man lyssnar på budskapet. Och detta gäller kvinnor emellan också anser jag, vi jämför oss med varandra och dömer inte sällan varandra. Nåja, jag ska inte bli långrandig om detta.

Men det här med håret. I en plastficka i en pärm där jag samlat alla mina arga insändare till GP från mina ungdoms dar och mina artiklar och krönikor från min eminenta karriär som Graffitireporter (1998), hittade jag en utriven krönika från Attityd (GP:s gamla ungdomsdel) - skriven av Athena Farrokhzad. En krönika som inspirerade mig som 13/14-åring. Den handlar om hår. Samma debatt som idag ungefär. Hon skriver:

"När Ida är liten, skuttar hon omkring i solen och sjunger att bruna ben är bra. Om några år ska hon få lära sig att benen måste vara både bruna och hårlösa för att vara bra. Det måste vi ändra på. Håriga ben är precis lika bra som bruna, Ida."

"En efter en ska vi förkasta normerna och ta kontrollen över våra egna hårstrån."

Hon skriver underfundigt och klokt om det slätstrukna idealet och att vi inte ska låta oss luras och tro att vi inte duger som vi är. Jag blev väldigt peppad av dessa ord som ung feminist och håren kom och gick på mina ben. För det var inte helt lätt. Att tro att man duger som man är och samtidigt behöva gå emot normen, kämpa mot Venusreklam och Fridatidningar. En del av mig sa att det var kvinnoförtryck att hålla på och raka sin kropp och ta bort saker som är naturliga. Men så var jag på något UngVänster-läger och träffade en tjej som vuxit upp i ultrafeminist-kollektiv, verkade väldigt frigjord och feministiskt medveten - och så berättade hon hur hon älskade att raka benen. Och att hon gjorde det bara för sin egen skull och njöt av den lena känslan det gav. Och jag blev förvirrad i min kamp. Jaha, så vad är rätt? Kan man vara feminist OCH raka benen?! Och så vidare.

Jag sitter verkligen i glashus när det gäller denna fråga men jag vill ändå uppmärksamma problematiken. När behåring på en kvinna skapar sådana enorma reaktioner. Har vi inget bättre för oss?! Många som uttalat sig om frågan säger "jag tycker alla får göra som de vill". Och visst, jag håller med. Men det stora problemet är ju värderingen av denna handling eller icke handling i vårt samhälle. Attityden. Dömandet. Den kulturella symbolen för hårig kvinna. Även fast man säger att "folk får väl göra som de vill", så ligger ju ändå synsättet kvar. Det är ett tveksamt uttalande som även Genusmani uppmärksammar på sin blogg. Jag tycker absolut att alla får göra som de vill - om dömandet och nedvärderingen uteblir. Om vi såg på hår/icke hår som en mindra laddad sak. Typ "jaha, hon har en grön tröja på sig och hon där borta, hon har en blå". Man har olika preferenser. Detta resonemang riskerar att hamna i livmodersfeminismfacket och jag får väl leva med det. Mitt buskap är bara att ägna mindre energi och färre statusuppdateringar åt att straffa människor som vågar gå utanför normen. Och mer enregi åt att uppmuntra och stärka varandra, kvinnor emellan särskilt.