Old travel memories in Asia

Bai Sao, Phu Quoc

"Jag har börjat tycka om motorcykelturerna, som jag tidigare avskydde. Jag har lyckats släppa kontrollen och inse att det gör detsamma om jag har koll på vägen, mötande fordon eller eventuella grusfläckar. Det är ändå HAN som kör. Vietnamesen. Och det räcker med hans ögon. Jag färdas fram i gud vet vilken hastighet, för mätaren funkar inte. Det fläktar gudomligt skönt. Jag flyger fram på en smal asfalterad väg, omringad av en fluffig knallgrön skog. Eller djungel? Grönskan sträcker sig ända ut till kusten där vattnet glittrar i solnedgången. Det är bedårande vackert. Och det doftar ljuvligt av fuktig skog och blommor. Ett lyckorus far genom min kropp. En härlig kick av självaste naturen. Ibland älskar jag Vietnam...”

För ganska exakt 6 år sedan åkte jag motorcykeltaxi på en liten vietnamesisk ö som heter Phu Quoc. Jag hade efter 4 månader i Indien och Sydostasien lyckats släppa kontrollen. Njuta av naturen. Känna dofterna. Lämna mig själv åt äventyren. Jag var dryga tjugo och hade lämnat ett rastlöst Göteborg. Jag och Charlotte reste ihop i tre månader men jag beslöt mig för att stanna ytterligare en månad. Själv. För att hinna resa till Kambodja som vi inte hade sett än. Det blev även en sväng tillbaks till Vietnam. Och denna fantastiska ö.

Hittade alla gamla inlägg och bilder på Resdagboken och det är som att träffa ett annat jag. En annan Anna fast ändå samma. En Anna som sitter i Bangkok dränkt i ångest när Charlotte åker hem. Det är faktiskt en av de värsta upplevelserna jag haft. Mådde så illa av separationsångest. Ville i den stunden också bara åka hem. En Anna som går och köper en bussbiljett till Kambodja. Trots att det tydligt står i Lonely Planet att kvinnliga backpackers INTE rekommenderas att resa ENSAMMA till Kambodja. Hon åker ensam. Hon tar bussen och kastar sig in i ett äventyr. 

"Usch och fy, jag hatar att bli lämnad. Charlotte är på väg till flygplatsen och jag är kvar i Bangkok med (vilket man val inte ska erkänna) hemlängtan och separationsangest. Dessutom mår jag illa efter en grillad tofu-macka jag åt.

Jag har fått tag på ett skabbigt rum har men det är gratis! En snubbe som jag mötte på gatan när jag letade hostel hade pa nåt satt dubbelbokat och erbjod mig ett singelrum betalt och klart, sa det är ju schysst i alla fall.

Khosan Road sprudlar av liv och det borjar höras dunka dunka från barerna. Men jag ska snart gå upp till mitt äckliga varma rum och kanske borja läsa min nya Karin Alvtegen-bok. Har just upptäckt deckare! För imorgon blir det gå upp klockan 6. Fy jag känner mig nervös, ingen annan att förlita sig på nu. Önska mig lycka till på the bumpy roads."

Hemlängtan. Ensam på Koh San Road. Denna plats i Bangkok där backpackers möts, där resor börjas och resor avslutas. 

Bussresan in till Kambodja var sannerligen ett äventyr men det gick bra. Ett par veckor senare tog jag en buss från Pnom Penn till Sihanoukville på kusten. Jag var den enda västerlänningen på bussen. Varmt och klibbigt. Mitt ute i bushen gick bussen sönder och jag tror vi stod still nån timme. Lite senare möts jag av en stark syn genom bussfönstret, en syn som etsat sig kvar. Motsatta färdriktningen, en stillastående lastbil med en fasltimmad motorcykel i fronten. Helt klistrad. Frontalkrockad. Och en STOR blodpöl framför. 

Jag minns känslan när jag kom fram till Sihanoukville. Ensam, relativt planlös. Förfärligt trött. Hoppade på en motorcykeltaxi där bussen släppte av och pekade på det första hotellet som rekommenderades i Lonely Planet. Och kom till rummet på bilden ovan. Den känslan. Så rent och fint. Och harmoniskt. Ett eget rum med en jättesäng. Ett stenkast från havet. 7 dollar natten. Så befriade. Minns att jag var så trött och förvirrad att jag gick ner på stranden, satte mig på närmsta restaurang och beställde bläckfiskringar. Fast jag inte tycker om det. 

Resorna är bra att ha med sig. Ibland när jag känner att jag inte har kontroll över något tänker jag på motorcykelturerna. Och trasiga bussar i Kambodjas bush. Och ensamhet kan lätt lindras genom att tänka på den stunden i Bangkok i det skabbiga rummet. Då sätts allt i perspektiv.