"I hear you’re losing weight again, Mary Jane, do you ever wonder who you’re losing it for?" som den gamla kloka Alanis Morissette sjunger i den här låten.
Idag på gymmet såg jag en kvinna som för typ 10 år sedan tränade på samma Friskis som jag. Hon är i 40-årsåldern nu. Hon var alltid på samma pass som jag, tippar på att hon kanske körde fler pass på en dag. Hon var lång och smal då. Idag när jag såg henne var jag tvungen att titta en gång till. Så fruktansvärt mager – och muskulös. Huden inte alltför spänstig, en utmärglad kropp men med bulliga muskler på armar och axlar. Inte på ett snyggt sätt utan på ett sjukligt sätt. Kotor stack upp på axlarna och det såg ut som hon skulle gå sönder. Och blicken. Hon såg så dyster ut. Jag undrar hur det blir så. Hon kanske var naturligt smal och musklerna kanske inte alls var resultat av slaviska besök på gymmet 7 dagar i veckan. Hon kanske drack kaffe latte utan dåligt samvete. Hon kanske mådde toppen. Men ändå. Vad är det för värld vi lever i när kvinnor kämpar för att se ut som muskulösa skelett? Och vem gör de det för?
ja! heja för nya headern! passar ju dig som handen i handsken, ser snyggt ut också tycker jag. och alanis ord kan väldigt ofta plockas fram än idag för att sätta ord på tänkta tankar, som här.
ReplyDelete