En annan sorts midsommar

För ett år sedan nästan exakt.
Dagen efter midsommarafton och jag skrev det här.
Tänk att det var ett år sedan jag satte mig på det där tåget.
Och nån vecka därpå åkte till Brisbane.

Tänk om jag hade vetat då vilken underbar tid jag skulle få i Australien.
Och vilken fantastisk och händelserik Göteborgs-vår jag skulle komma hem till.
HR On Demand Career Accelerator Programme.
Fina klasskamrater.
En drömlägenhet.
Och innan examen - ett signat kontrakt på mitt dröm-HR-jobb.

Då kanske jag inte åkt med så mycket osäkerhet.
Men man kan ju aldrig veta hur man ska landa förrän man kastat sig ut.
Ovissheten är viktig att handskas med.
För det är ju så livet är.
Ovisst.

Jag har haft ännu en fantastisk midsommar på landet utanför Eskilstuna.
Sol. God mat. Kubb. Vin. Massa buggande på dansbanan.
Men det bästa var kanske vetskapen om att jag inte skulle behöva sätta mig på det där tåget dagen efter.
Att Trains and goodbyes är passé.
Att slippa säga hej då.



Tack och hej säger en nöjd tjej.
Hoppas ni haft en fin helg.

Just nu

På väg mot Marstrand!

Vad är HRODCAP?

Du kanske har hört mig prata om CAP och sett taggen #HRODCAP på Twitter. Så vad är det egentligen? Ja, något med HR kan man ju lista ut. HRODCAP är HR On Demands Career Accelerator Programme. Ett program som löpt nu under våren där åtta drivna HR-studenter från olika delar av Sverige fått möjligheten att få ny input, kunskap, perspektiv och boost inför arbetslivet. 10 tillfällen bestående av föreläsningar/case/diskussioner samt mentorsträffar går nu mot sitt slut och idag åker alla vi CAP:are ut till Marstrand för att möta upp hela HROD-gänget och "examination" står på schemat, eller "ha avslutning", kanske är mer passande. Hoppas slippa tenta i alla fall ;) 

Vi har under programmet diskuterat många intressanta områden inom HR och jag tänkte ta upp några av dessa på bloggen framöver. Programmet har för mig gett ytterligare en dimension av många HR-frågor, nya sätt att se på ledarskap, kultur, löner mm. På Personalvetarprogrammet i Göteborg har vi inte haft någon praktik. Jag har verkligen saknat en förankring i arbetslivet, en kontakt med den så kallade "verkligheten". HRODCAP är ingen praktik men det är en utbildning som är förlagd på en inspirerande HR-arbetsplats och föreläsarna och mentorerna är mitt i det moderna HR-arbetslivet. Det har stillat behovet av den där verklighetskontakten. Att få annan input än universitetet, som enligt mig ibland kan vara lite väl teoretiskt och inte tänker utanför boxen alla gånger. 

HRODCAP är till för sistaårsstudenter på HR-program men också de som studerar ekonomi. Om (eller när) det går av stapeln nästa år igen skulle jag verkligen rekommendera att söka. Detta är en unik chans. En helt gratis utbildning och kanske det viktigaste, ett möjlighet att utöka ditt professionella nätverk. Vi CAP:are är just nu lite utspridda i landet men jag hoppas verkligen att vi kommer fortsätta träffas nu efter CAP. Boosta varandra och utbyta idéer och erfarenheter. 

Första dagen. Då utsätter Jacob oss för photo shoot :)

Utsikt från kontoret.

Nu måste jag packa det sista, sedan blir det in till centralen för att planera det sista av spexet som vi CAP:are fått uppdrag att styra upp. Eller "underhållning" som det uttrycktes. Å vilken underhållning sen, oj oj håll i hatten HROD!

På återseende.

Vill ni följa detta Marstrandsäventyr så kommer nog lite uppdateringar på Twitter och Instragram (alias Personalvetaren).

Med mor i London

En mor och en dotter packar lättast möjligt och far till Säve flygplats. 1 timme och 45 minuter senare landar de i London.

Som luktar London. Den där söta doften av tantparfym blandat med skurmedel. London är som London alltid är. Fullt av jäktande folk, horder med turister som rör sig runt Oxford Circus med shopping i blick och fladdrande kartor i högsta hugg, kostymklädda män med en kaffe i handen på språng. Norskt tjejgäng med Primark-påsar i händerna har bildat en stor ring inne på Top Shop och diskuterar vart de ska gå härnäst. Londons gator kantas av gamla, vackert dekorerade hus. Soho är blött på trottoaren men soligt i våra ögon. Den brittiska dialekten fladdrar förbi här och var och det låter så vackert. Sofistikerat och smart och vänligt. Ibland hörs lite kinesiska. Italienska. Tyska. Skånska. London ger mig en känsla av att vara mitt i centrum. London är storstadspuls, snabba fötter, tunnelbanetåg som man aldrig behöver vänta på, affärer överallt. Men ändå det där gamla. Lite konservativa. Dörrar som öppnas inåt så man känner sig som en elefant när man ska gå in på en toalett. Heltäckningsmattor i badrum och på tåg. Allergiattacker. Och det där lite tillbakadragna engelska. Minimalismen. Att inte vara värst och störst. Att hylla detaljerna och traditionerna. London har sin charm och jag trivs.

Att på dryga två dagar tro att man ska hinna allt jag planerat kanske var lite naivt. Afternoon tea och Notting Hill fick strykas men annars hann vi med massa bra fina häftiga upplevelser och shoppingen hölls på en sund nivå.

En av de absoluta höjdpunkterna på denna Londonresa var att gå på musikal; The phantom of the opera, där vår alldeles egna Peter Jöback spelar spöket. Musikal är något jag aldrig upplevt förut och jag föreställde mig lite dans och musik och ja, lite show. Hade alltså ganska låga förväntningar och hoppades på att det inte skulle bli långtråkigt. Eeeeeh. Det visade sig att jag siktat lite för lågt. Herreguuuud säger jag bara – vilken SHOW! Jag blev totalt knockad av det som spelades upp för mig där jag satt på balkong på Her Majesty’s Theatre och tittade ner på scenen. När den mäktiga musiken från orkesten kom igång och lampor flög upp och ner i taket, likaså Jöback. Kulisser byttes stup i kvarten och kandelabrar kom upp ur ett rökigt golv. Båtar och broar och hus turades om på scenen och det kändes verkligen som att vara mitt i en film. Kläderna var så vackra och sprakande och sångrösterna tog sig rakt in i våra själar med sån kraft att de krockade med hjärtat. Den späda kvinnan som spelade Christine - jag har aldrig hört någon sjunga så kraftfullt och klart och vackert som hon. Jöback gick inte heller av för hackor. Det var ett par timmar av ståpäls och chock och ren och skär glädje. The power of now, det är nog såna här stunder Tolle menar att ren lycka kan infinna sig. Helt magiskt. SÅ, från och med nu tänker jag göra det till tradition att åka till London och gå på musikal, minst en gång om året. Fantastiskt. En ny och häftig upplevelse minst sagt.

Huvudsyftet med resan var shopping. Således skippade vi allt vad turistattraktioner hette. Såg ingen Big Ben eller Towern eller var på några museer. Nej, vi traskade Oxford street, Soho och Covent Garden. Pausade ibland med en flat white från Pret a Manger. Mor ville köpa tyger och Liberty gjorde henne mycket nöjd. Nya tygbitar till två blivande lapptäcken. Jag gjorde också ett mycket bra köp på Liberty; en Barbour-jacka. Mörkblå med blommigt foder. Känns som en riktig investering, särskilt som boende i sidledsregn-staden nummer ett. Så vi får tacka Liberty, ett ställe där jag inte varit tidigare faktiskt. Gått förbi det men inte fattat att det var ett varuhus.

Liberty.

Obligatoriskt besök på Primark. Billigt billigt.

Mamma hittar fina bokmärken.

Vårt kvarter, Kensington/Knightsbridge.

Covent Garden.

Inglot på Westfield. Polsk smink till bra pris. 

Kind of fail. Kass service. Sådär mat.

Lax och kål.

Tröjfynd aka panikköp pga svinkallt på kvällen på väg till musikalen.

Hann med en lunch med Samantha. Vi träffades i Thailand 2007. Jag hade rest själv i Kambodja och skulle spendera min sista vecka på Ko Chang i Thailand  innan hemfärd. Tog det lilla lokalflyget dit och på samma flyg fanns också Sam som reste själv. Vi hamnade i samma minibuss och det började mörkna när vi åkte runt och letade boende på Ko Chang. Varken hon eller jag hade bokat något innan. Det slutade med att vi delade en bungalow och sedan bodde ihop resten av veckan och hängde och hade sjukt kul. Har så fina minnen från stranden på det lilla backpacker-stället. Vi pratade om livet, lyssnade på musik från mina små högtalare. Det närmade sig slutet av min 4-månadersresa och många funderingar fanns i huvudet. Om framtiden. Om livet. Och hon hade ett break från sitt jobb och hade bara bokat en biljett och stuckit iväg själv. Det är märkligt hur man kan umgås så lätt med vissa människor, som man aldrig träffat innan. Sam jobbar med PR inom musikbranschen i London. I Soho. Där sågs vi på ett café i en bokaffär, Foyles. Bohem-hippt och påminde lite om Hagabion. Det är coolt och ha vänner i andra länder tycker jag. Som man spontant kan ringa upp och ta en lunch med. Sam efterfrågade tips på ny musik för hon mindes att det hade kommit jäkligt bra musik ifrån mina speakers i Thailand och påminde mig om att det var jag som introducerade henne för John Mayer. Musikfascisten i mig blev lycklig och det första jag gjorde när jag kom hem var att komponera en spellista.

London London. En mycket lyckad liten weekend. Sjukt bra hotell också. Rent och fint. Bra läge. Det värsta med denna lilla resa var väl att vi nästan missade planet hem. Vi var lite för länge på Westfield shoppingcenter men hade ändå  marginal för att ta oss till flygplatsen. OM inte allt som skulle kunna hända hände. Ambulansuttryckningar och trafikstockningar så vår buss till hotellet segade sig något enormt. Rusningstrafik på Circle line. Ett Stansted Expresståg som när vi kom till Liverpool Street, visade sig vara trasigt. Sprang till ett slags pendeltåg som vi skulle ta en station. Där flygtåget sedan skulle avgå från. Vi hann precis med detta tåg. Sen blev vi stående en bit innan Stratford, där vi skulle hoppa av och byta. Väntade på att tåget framför skulle åka. En sisådär tiominuter-en kvart! Stressen MYCKET närvarande. Svetten rann efter alla springturer och den oerhört dåliga luften på tåget. Jag fick allergichock och det kändes som hela heltäckningsmattan på tåget smulats ner i min hals. Till slut kommer vi fram till perrongen. Allmän brist på information och ett väldigt långt tåg som vi hoppar på, utan att vara helt säkra på om det är just DETTA som skulle ta oss till Stansted. Lugnande när det började åka och vi hör utropet att det är det rätta tåget. MEN samma sak händer, det står still strax innan Stansted i minst 10 minuter UTAN att dom informerar. Gaten stänger 17.45 och klockan närmar sig 17.20. Och vi hade dessutom en väska att checka in. När tåget äääntligen kommer fram säger jag bara till mamma, nu är det FOKUS som gäller. Vi springer, uppför rulltrappor med väskor, genom hela terminalen fram till Ryan Airs disk. Kö. Mamma knör sig före och lyckas checka in oss trots att incheckningen egentligen stängt, vi uppmanas att BE REALLY QUICK THROUGH SECURITY och får nån fast lane. Min väska fastnar och kontrolleras. Jag tror jag ska dö. Eller i alla fall missa flyget. Jag har såklart glömt ta ut vattenflaskhelvetet. Klantigt. Andan i halsen. Svetten forsar. Vi springer. Sorry sorry sorry, comming throooough skriker jag. Till slut ser jag bara mammas rosa sjal skymta där bakom mig, jag tänker att jag springer i förväg och stoppar flyget. Kommer äntligen fram till rätt gate och där är en lång KÖ. Som inte börjat boarda än. Dock börjar påstigningen nån minut efter vår ankomst. Svetten. Alltså. Och astman. Det tillståndet är jag knappt i efter det tuffaste träningspasset. Haha. Vi hann. Men nöd och näppe. Men det är lite lustigt hur jordens två ordentligaste kvinnor kan försätta sig i den situationen att nästan missa planet.

London, vi ses snart igen.

Så blev vi personalvetare till slut

Så var fyra år på universitetet avklarade. Ett år av socialantropologi och media/kommunikation. Tre år på Personalvetarprogrammet. Det blev en ceremoni. Vi fick gå upp på scen. Vi fick diplom och ros. Och det kändes fint och viktigt. En ritual som symboliserade att vi faktiskt åstadkommit något under dessa år och en symbol för att vi nu skiljs åt som klass. Ceremonin följdes av lite släktkalas och jag fick äntligen känna att jag hade ett vettigt hem att bjuda hem folk till. Vuxenkänsla. Examensfesten nästkommande dag blev mycket lyckad. Vi åt och drack och drack och åt. Spexen avlöste varandra och bandet Consoul underhöll oss och man kunde nästan tro att personalvetarna läst 180 hp i röjig dans istället för personalvetenskap - sjukt bra drag på Odd Fellows dansgolv! Bildbomb på dessa avslutningsdagar erbjuds nedan:

 

Allas vår spårvagns-Sara höll tidernas bästa tal! Vi kände igen oss och skrattade så vi grät. Grymt imponerande insats Sara.

Spexförberedelse. He he he.

So many boys where do I begin?

Inför examenssittning. Hår och bubbel på schemat.

Hade Reinfeldt till bordsherre.

Såhär glad blir man när man blir personalvetare. Ansök du också!

Den dyra men ack så generöse bartendern.

Linnéa.

Celie.

Vår traditionella avslutning i Slottsskogen blev på grund av allmänt Göteborgsväder, flyttad till El Corazon. Där vi led av viss avloppsrelaterad odör som kom och gick i lokalen. Men vi hade även trevligt och drack gott vin ur stora vinglas. Jag försökte smita utan att säga hej då. Har svårt för avsked och kramkalas och fått ett antal utskällningar från vänner under åren när jag bara stuckit från klubben utan att säga något. Dålig vana. Men jag tror inte att detta var hej då. Många av oss kommer ses igen. Vill man så går det.