Så var fyra år på universitetet avklarade. Ett år av socialantropologi och media/kommunikation. Tre år på Personalvetarprogrammet. Det blev en ceremoni. Vi fick gå upp på scen. Vi fick diplom och ros. Och det kändes fint och viktigt. En ritual som symboliserade att vi faktiskt åstadkommit något under dessa år och en symbol för att vi nu skiljs åt som klass. Ceremonin följdes av lite släktkalas och jag fick äntligen känna att jag hade ett vettigt hem att bjuda hem folk till. Vuxenkänsla. Examensfesten nästkommande dag blev mycket lyckad. Vi åt och drack och drack och åt. Spexen avlöste varandra och bandet Consoul underhöll oss och man kunde nästan tro att personalvetarna läst 180 hp i röjig dans istället för personalvetenskap - sjukt bra drag på Odd Fellows dansgolv! Bildbomb på dessa avslutningsdagar erbjuds nedan:
Allas vår spårvagns-Sara höll tidernas bästa tal! Vi kände igen oss och skrattade så vi grät. Grymt imponerande insats Sara.
Spexförberedelse. He he he.
So many boys where do I begin?
Inför examenssittning. Hår och bubbel på schemat.
Hade Reinfeldt till bordsherre.
Såhär glad blir man när man blir personalvetare. Ansök du också!
Den dyra men ack så generöse bartendern.
Linnéa.
Celie.
Vår traditionella avslutning i Slottsskogen blev på grund av allmänt Göteborgsväder, flyttad till El Corazon. Där vi led av viss avloppsrelaterad odör som kom och gick i lokalen. Men vi hade även trevligt och drack gott vin ur stora vinglas. Jag försökte smita utan att säga hej då. Har svårt för avsked och kramkalas och fått ett antal utskällningar från vänner under åren när jag bara stuckit från klubben utan att säga något. Dålig vana. Men jag tror inte att detta var hej då. Många av oss kommer ses igen. Vill man så går det.
