Spindeldörr

Jag har nog dödat 5 spindlar på och bredvid min ytterdörr de senaste två veckorna. Jag FATTAR inte. Varför dom ska dras till mig jämt. Idag satt det en på kanten av brevlådan och hade liksom göttat in sig i ett nät som den gjort längs hela brevlådekanten och väggen. Inte så liten spindel heller. Och när jag skulle öppna locket till brevlådan så liksom åkte den med upp. Så jävla vidrigt. Jag har nu sprayat med nån getingspray samt två olika hårspray på den. Men tyckte den fortfarande sprattlade lite innan jag stängde dörren och lämnade den. Fan. Jag blev bättre på spindlar innan Australien men det är som att det smyger sig tillbaka och ibland orkar man inte. Särskilt inte när man är modig och duktig i så mycket annat i livet. Då behöver man bara få vara ett barn när dom dyker upp.Få hjärtklappning och undvika. Orkar inte titta och vänta på att ångesten ska gå ner. Orkar inte ta ett glas och ett vykort och fånga in den. Som jag VET att jag kan för det har jag gjort.

Nån som har tips på nåt spindelgift eller nåt sätt att hålla dom borta? Och ni som tycker jag är hemsk och brutal mot oskyldiga djur, just shut up.

Tack och hej.

Händelerika vardag

Det händer mycket.

Nytt jobb.

Prova på-golf med nya jobbet. 

En kräftskiva i Ed.

Och fantastiskt värdskap.

Mat i massor.

Vackra sjön.

Slackline på tomten.

Personalvetarvisan.

Hattar.

Havskräftor.

Dans dans dans.

Ett lusthus och en aioli-incident.

En Paul som skulle flyttas men som fick sova.

Monsterrace!

Kaffe.

Vänner.

Skratt.

Prat.

Vinna tävling.

Tänk vad mycket som kan rymmas på ett dygn.

En kille som kom hem en sväng från Japan.

Som snart åker österut igen för en månad.

Sen en vecka hem.

Sen en månad tillbaks. 

Life as it is.

Right now.

Och KONSERT.

The Royal Anderson stod på Henriksbergs scen igårkväll.

Riktigt fint.

Ser fram emot fler låtsläpp i höst!

Korvtävlingen.

Day after kräftis.

<3

Livet snurrar - vem bestämmer?

När livet snurrar väldigt fort.
När man önskar att veckan hade dubbla antalet dagar.
När man har flyttat och är omgiven av saker som ska packas upp och fixas.
När deadline till uppsatsen kryper närmare väldigt hastigt.
När man lägger ost i vattenglaset.
Och sätter på alla plattor utan den rätta.
När man går hemifrån och får dubbelkolla att man har tagit på sig byxor.

När det händer häftiga saker som nätverksträffar och tillställningar av olika slag.

När hjärtat protesterar.
När luften är tung att andas.

Och någon nämner "duktig flicka syndromet" som jag aldrig identifierat mig med innan.
Då kan man bli fundersam.

Och då kan man prata med en klok mor.
Som säger att man ska berömma sig själv när man tackar nej till saker.
Att avboka träningspasset är inget misslyckande utan kanske bara sunt.
Att missa en spännande träff innebär inte att det inte kommer fler chanser.
Att låta några flyttlådor stå ouppackade och tvättkorgen växa är inget som betyder någonting.
I det stora hela.

Det som betyder något är att stanna upp.
Att lyssna på sin kropp och ta hand om den.
Att vila när den säger vila.

För astma och allergi i all ära.
Men allt kan inte botas med inhalator och tabletter.
Det är helheten som är det allra viktigaste.
Balansen.
Och den känner man av bäst själv.
Inom sig.

En gång gjorde jag en tavla till någon med orden; vad är viktigare idag än att bli bättre?

Vad är viktigare idag än att jag mår bra?
Det är något att fundera på när livet snurrar väldigt snabbt.

Brand new rooms

Fick nya lägenheten igår. Dubbelt så många kvadrat känns otroligt lyxigt. Vi kikade runt, andades, kände efter. Stod på balkongen och tittade ner på blomrabatter och förbistrosande människor. Och så många gånger jag själv gått förbi på den gatan och tittat på just de husen och tänkt att HÄR. Här vill jag bo. Exakt här. Och nu kommer jag att göra det. Återigen, det här med turen vill jag inte riktigt lämna allt åt. Ödet? Inte vet jag. Men mycket i mitt liv blir som jag vill. Till slut. Jag har en bild och jag får kämpa men till slut brukar jag nå dit jag vill. Och jag känner oftast på mig hur det kommer bli. Jag kan stå inför svåra situationer eller motgångar men känner oftast ett lugn inom mig. Jag är ju tydligen medial också om ni inte visste det. En slags spådam sa det till mig. Och sa att "du vet ju ändå vad som kommer hända, sluta oroa dig. Lyssna till din intuition." Nåja, nästan 5 års kötid på boplats har ju också spelat in i att jag hamnat här. 

Flyttlasset går på lördag. Som den kontrollmänniska och organisationsnörd jag är försöker jag planera processerna i minsta detalj. Men egentligen tror jag inte så mycket kan gå fel när man är över 10 pers. Huvudsaken är att vi tar oss från A till B och att alla får dricka och pizza efteråt. Är du sugen på att bära en låda eller två och dessutom hänga med sköna människor - lördag kl 12. 

Sköt dig själv och skit i andra?

Häromdagen skådade jag något på en gruppträningsklass som fick mig att känna typ nu räcker det! Jag åker tillbaks till Australien. Det ska bli Bodypump. Alla i salen är redo, utrustade med stänger, brädor och allt som hör till. Men en stackars tjej som kommer in sent står längst fram och försöker få ordning på sin bräda men förstår uppenbarligen inte tekniken för hur man ändrar höjden på den. Samtliga FEMTIO (fullsatt pass) deltagare står och tittar på den stressade tjejen. UTAN att göra något. Det går någon halv minut. Ledaren håller på att fiffla med stereon och ser inte den förvirrade tjejen. Och det intressanta är också att tjejen inte förväntar sig någon hjälp för hon vänder inte ens upp huvudet för att söka någons blick utan stirrar på alla delar hon har framför sig och försöker hetsigt få det att funka. Det blev ett sånt tydligt unket kvitto på SKÖT DIG SJÄLV OCH SKIT I ANDRA. 

Vi är på gruppträning. Vi tränar tillsammans. Vi står för fasen med ansiktet upp i nån annans röv när vi svettas och gör benböj. Men vi agerar som att vi är ensamma. Vi kan le lite åt ledaren när hon skämtar. Men vi blir skräckslagna av att behöva interagera med andra deltagare. Det räcker med att ha deras arslen i fejjan??! Jag undrar: vad är problemet? Är det här den svenska mentaliteten? Har det blivit mer individualistiskt? Och ni undrar kanske varför inte JAG hjälpte till. Jag stod en bit bort. Och förväntade mig såklart att hon som stod typ 15 cm ifrån henne hade agerat. Vilket inte skedde. Och kanske jag skulle sprungit fram direkt och inte räknat med mina iskalla medmotionärer. För vad kan man förvänta sig egentligen? Snälla, kan vi inte bara lossa lite på individualismens stela rustning och släppa in andra ibland? Att våga hjälpa varandra. Att ta lite ansvar. Att vara medmänniskor. Vi ser hela tiden när folk har problem, är för fulla, gör fel, inte förstår. Står framför Västtrafiks biljettautomat som stora frågetecken och undrar vilka av alla symboler de ska trycka på. Varför är klivet så stort till att gå fram och hjälpa till lite?

Pratat med vänner om detta fenomen och att det verkar synas allt mer i samhället. Bara det här med att människor har börjat gå på vagnen/bussen innan passagerare får chans att gå av. Med risk för att lite gammal och gnällig – men så var det inte förr! Min mor har berättat att förr (80-90-talet typ) när man var och storhandlade på typ Willys (kanske B&W?) så hjälptes man åt. Kunden bakom dig i kön hjälpte dig att lassa upp dina varor på bandet medan du kunde packa. Alltså, vilken genial idé! Men idag, skulle någon komma på tanken?

Jag vet inte om jag är präglad av att vuxit upp på en innergård i Majorna där alla tog hand om alla, där man köpte tuttifrutti storpack från glassbilen och bjöd hela gården på. Där det var så självklart att se om mer än sitt eget hus. Men jag blir ständigt förvånad över hur vi tycks ta ett större avstånd från varandra i samhället. På vagnen. Och på gymmet.

Om man tänker på hur det känns när en främling hjälper en. När någon håller upp en dörr. Eller visar en hur man sätter ihop stepbrädan. Det skapar glädje. Det kan till och med göra någons dag. Vad känner ni? Har det alltid varit såhär? Är jag fortfarande för präglad av Australien?

Och vad gör ni för att bli en bättre medmänniska?

V-a-r-d-a-g

Jag är en sån som tycker det är rätt kul att storhandla. Åka till Willys och slänga ner massa goda och billiga matvaror och känna att man nästan TJÄNAR pengar för att det är så BILLIGT. Härlig känsla. Mindre glamoröst är att behöva slänga i sig middag i form av falafelwrap i förbutiken innan för att hungerhumöret kryper sig på och att handla på sockerfall vet vi ju hur det går. Man sitter där och äter en falafel för halva priset vid Willysingången. Haha. Och hoppas att ingen man känner ska komma förbi. 

- Jämförpriser! Anna du måste kolla jämförpriser!

En reklamationstripp till Media Markt gav oss också möjligheten att spana in denna vackra skapelse. Inget man får för kaffepengar precis.